söndag 9 december 2012

Uppföljning

Ni undrar kanske hur det går med B.A.P.?
Big Ass Projekt har tre betydelser igentligen om man ska vara lite finurlig. Men vi tar bara en här och nu.

Främst är det min röv det handlar om.
Jag har alltid varit kort och lite knubbig, mer som en bebisdocka än en barbie men missförstå mig inte, det är inte barbie jag siktar på! Jag tycker det är rätt ok att vara "lite mjuk med former" men när byxor som alltid passat mig plötsligt fastnar vid lårpartiet, så man får ta några hopp samtidigt som man drar upp, (som ibland resulterar i en icke önskvärd känsla i skrevet om man lyckades för bra) och när man fått stängt knapp och gylf, ett överhäng på båda sidor uppenbarar sig och på framsidan putar det ut.

Har brallorna krymt!?! (Har alla mina brallor krympt?)

Njaa, får då nog ärligt erkänna att några blusar iså fall också haft samma otur i tvättmaskinen, för jag tror inte jag har fått mer muskler på armarna vid stillasittande datorarbete... Resten av familjen har inte klagat på min tvättförmåga heller. Finns kanske tanke med det? Tänk om jag skulle sagt "-Gör det själv då?". (P.S. Jag sköter tvätten, Stiffe lagar mat, så ni inte tror jag är gift med en mansgris ;-))

När insåg jag då min stora röv behövde bli mindre och hur ska det gå till?  (inkl. överflödigt fett som sakta men säkert förökas över hela kroppen) Såklart har jag bantat en del i mina unga dagar som de flesta. Jag var en vältränad tjej i mina unga dagar, tränade och tävlade simning 5-7 dagar i veckan i några år och hade grönt hår av all tid i klorerat vatten. Jag tror inte jag var pinnasmal då heller, simmare har en förmåga att bygga muskler och se smått tjocka ut med bred rygg och brett axelparti. Men jag tror inte det fanns överdrivet mycket fett på mig, nej, snarare muskler. Sen tror jag också att via gener har jag ganska kraftig benstomme. (Såklart, som mullig är man mästare på att hitta orsaker varför man ser ut som man gör......) Även om jag skyller på bilolyckan så hade jag nog slutat med simningen i det skedet ändå. Alla mina jämnåriga simkamrater slutade en efter en, vi var 15 år och viktigare saker i livet hade svårt att få plats i detta fullspäckade schema. (Herregud, ett tag tränade vi innan skolan började på morgonen, för att träna på kvällen igen.)

Ett sidospår: Olyckan. Jag cyklade, hård sidovind, ska korsa vägen, vänder huvudet bak i farten för att se om det var fritt, har förmodligen fått med styret pga vinden och blir träffad av en bil. Jag träffade hans framruta som spräcktes och jag minns att jag flög en bra bit och det var en härlig känsla att flyga. Koko? Jag vet, men det är vad jag minns. Nästa minne jag har, är att jag ligger i diket på andra sidan vägen och känner med tungan att jag slagit av min framtand. Helvete!!! 15 år och avslagen framtand. PINSAMT! När jag därefter börjar känna efter mer, minns jag att det var en konstig känsla, det gör ont i hela kroppen men ingen obeskrivlig smärta någonstans. Men röra sig gick inte, jag bara låg där. När ambulansfolket kom och frågade om jag hade ont i nacken var väl det klart att jag hade ont? Jag hade ju försökt hoppa studsmatta på en bil med kroppen men jag visste igentligen inte var det gjorde ont. När sen nack kragen var på gjorde det verkligen skit ont. Nack kragen var hård och skavde som attan. :)
Nog om olyckan, jag klarade mig mirakulöst bra. En framtand som var halv, skrapsår på knän och ansikte, spräckt haka som fick sys och ett ruggit sår på insidan av mitt lår av skruven där sadeln sitter fast. Såret gick inte att sys, det var inte hyperdjupt men det var brett och långt och jag har ett fult stort ärr idag som minne. Det var inte skönt att få loss låret från lakanet på sjukhuset första natten, de fick badda loss mig med vatten så jag inte behövde ha ett lakan fastklistrat vid mig.
Jag blev dömd som skyldig till vårdslöshet i trafiken och fick 10 dagsböter á 10:- (tror jag att det var) och fick en prick i polisprotokollet. Lite småcoolt i det läget, snacket gick: "3 prickar och då får man inte ta körkort". Wow, jag var nästan kriminell.....
Men jag kunde inte vara i vattnet på ett tag och jag tror jag behövde 1 eller 2 månader på mig att läka. Jag provade att börja träna igen efter den tiden, men jag hade tappat en del och det fanns inga nära vänner kvar som tränade. Så jag slutatde helt enkelt. Att träna. Men inte med intaget av mat. :) Jag var van vid att äta mycket och vid denna tiden hade jag börjat på gymnasiet i Helsingborg och trots att alla klagade på skolmaten kan jag med gott samvete säga att Filborna skolan hade underbar mat! Jag åt med glad aptit och växte sakta men säkert.
Så när man började jobba och fest tiden var som viktigast, handlade det om att delvis spara pengar för att de skulle räcka till party efter hyra och telefonräkning. (öl, sprit och pizza dagen efter) På veckodagarna "höll man igen" med diverse metoder. Konstigt att man aldrig riktigt lyckades men jag höll mig nog någon storlek mindre men jag gissar det inte berodde på min kost, snarare dansen natten lång.... :D
Efter barnafödande och amning (jisses vilken ko jag va!) tappade jag myckt vikt men det tog man igen med snabbmat, för vem orkar och har tid med nyttigt levende när man har småbarn? Det viktigaste var ju att barnen levde nyttigt och sunt. Man har inte sig själv som prioritet nr 1 utan barnen är mer viktiga. Sen att man skiter fullständigt i sig själv har man på äldre dagar lärt sig att det heller inte är så klokt, varken för en själv eller omgivningen. Men det är nog något som kommer med tiden och en av de saker som slår en när man är mer vuxen och har gått igenom vissa faser i livet.
Jag provade på GI-diet första gången augusti 2007. Jag skrev dagbok vilket jag uppskattar nu med ett leende, just för att se hur jäkla duktig jag var en viss tid, sen blev det som vanligt igen.....
På den tiden startade jag när jag vägde 60 kg. Mitt mål var 55 kg (vilket det är idag också) och när jag läser dagboken var jag nere på 57,5 kg i november. När jag vänder sida står det:

Nytt År.

Ingen våg. Kastad.

Försöka träna varannan dag.

Onsdag 3/1: simning
Torsdag 4/1:   (tomt)
Fredag 5/1:     (tomt)

Nästa notering är följande:

3 juli 2008
Tjockast!

Men semester!

Och måtten som jag hade.
(Stuss, lår, midja och byst. Naturliga mått att veta om man har sytt kläder.)
Vikten fanns inte, hade ju ingen våg....
2009 hade jag visst våg igen och vid start i mars var jag på närmare 62 kg.
I maj finns sista noteringen på 60,7 kg. September 62,3 kg......
Februari 2010 var startvikten på 62,8 kg. (Ser ni ett mönster?!? Efter varje försök blir jag tyngre....)
Sen finns det bara sporadiska noteringar med långa tidsperioder imellan. Fast bara de gånger jag ligger vid 60 kg strecket eller under. Hmm. Vadå ljuga för sig själv? Jag vet att jag har pendlat upp och ner och har förmodlig valt att bara väga/mäta när jag kännt att det har varit ok mått och vikt.

Nää, nu försöker jag göra ett mer allvarligt försök. Inte ett halvhjärtat tidsbegränsat försök utan en långsiktig plan för att må bättre och ge det den tid som behövs för att må bra. Det är ok att bli större ytmässigt, mer att tycka om, men det vill jag inte just nu när livet startar (för det gör det när man har fyllt 40 år, jag lovar!) utan jag vill må bra invärtes också. Ärligt, hur bra mår man när man har satt i sig en halv chipspåse eller 1 kg vindruvor? Eller hur kul är det att gå småhungrig ständigt och jämt och sen vräka i sig på kvällen?
Sista tiden innan B.A.P. hände det ofta att jag kände att jag åt för mycket för sent. Inga otroligt stora portioner behövdes ens, jag hade lite magknip på natten och kände mig inte fräsch på morgonen när jag vaknade. Fortfarande lite däst. Inget bra sätt att starta dagen på. Det kändes som om min kropp försökte säga något till mig. Men jag åt normalt, normal mat och på regelbundna tider. Ja, middagen på kvällen är säkert för sent enligt vissa men det går inte att rucka på då vi har en massa aktiviteter att hinna med. Så någon förändring behövde ske. Vågen pendlade mellan 62 och 64 kg, beroende på hur man mådde och man får kanske inse att man börjar bli äldre och kroppen beter sig lite annorlunda?
Att jag rör mig alldeles för lite vet jag. Det är också en del jag ska påbörja. Det  tillhör B.A.P. också men jag är inte riktigt där än. Ska jag tjockis skylla på något är det kanske för att det är vinter? Kass ursäkt så jag har bett Stiffe väcka mig en halvtimme tidigare så jag kan få mer tid både för mig och Kondo. (Jag har nu morgonrundan med honom sen Frodo gick bort, så varför inte ta tillfället i akt och kunna gå längre än vad jag kunde med Frodos ömma leder?)

Maten då?

Jag AVSKYR att vara hungrig. Visst, vid nedåtgående viktminskning är en hungerkänsla en positiv bekräftelse att man gör något åt saken på ett skruvat sätt, men vad hjälper det när man inte kan sluta att tänka: fan vad jag är hungrig. Då blir man fixerad vid mat och mattillfällena istället och ett väldigt snedvridet sätt att leva. Du tänker bara på mat och börjar bli sugen på det ena och det andra, men det är förbjudna tankar och till slut skiter man i allt och blir nästan förbannad på sig själv att man utför denna tortyr!

Nej, mat är gott. Äta måste man för att må bra och för att inte bli sådär hungrig behöver man äta rätt så man håller sig mätt och inte faller så lätt för olika frestelser. Fett mättar. Fibrer mättar. Kolhydrater är uppåt tjack.

Nu kör jag alltså LHCF och såklart finns det många som säger att det är fel och farligt men jag mår bra av det och efter två veckor ångrar jag inte en sekund. Det finns såklart olika former och nivåer och jag försöker hitta min nivå fortfarande men jag tycker mig vara på god väg. Eftersom jag inte tål socker (sukarosintolerant) så är det ganska enkelt, förutom frukten. Jag tål fruktos och jag var (Är? En gång beroende alltid beroende?) fruktos galen. Vindruvor. MUMMA!!!!! Sötare frukt får man leta efter, kanske banan, men den är för söt för mig magmässigt så frågan är hur jag egentligen tål vindruvor? 1 kg vindruvor, inga problem. Fast som jag skrivit innan. En väldigt full mage på gränsen till magknip. Nu är frukt inget alternativ. Massor med kolhydrater. Bröd, ris, spagetti, potatis: bort, bort, bort. Lite huvudbry vad man ska ersätta det med, men det ger sig oftast. Jag har provat på att göra oopsies vilket funkade utmärkt som hamburgerbröd eller till chili, mandelbröd i mikron funkade som pizzabotten, det är bara fantasin som stoppar en. Det blir så mycket enklare och roligare att tänka på vad man ska hitta på när man inte är vrålhungrig och vill ha något snabbt. (läs: behöver) Mat är inte så otroligt viktigt längre. Äta måste man men livet handlar inte om mat. Mat är lika viktigt som sömn och motion (jag vet..... snart....) men visst finns det så mycket mer som inte behöver handla om mat? Det är en livsnödighet som har gått lite överstyr idag är jag rädd för. Man äter mer än vad man behöver och man sätter i sig alldeles fel mat som i sin tur gör att man blir hungrig och vill ha mer och mer....

Så för att avsluta ett oooootroligt långt inlägg kan jag meddela att jag har inte gått ner så mycket på dessa två veckor, ligger runt 60 strecket, vilket är helt ok för jag mår bättre. (Startade på 62-64 kg någonstans. Jag för inte statistik, än.) Det känns inte så mycket suck och stön för jag inte kan äta det Stiffe har lagat, för det kan jag. Jag bara ersätter kolhydraterna med grönsaker (ovan jord, gisses vad morötter är söta har jag märkt, det är inte gott ens längre!) eller sallad. Eller bakar jag något bröd. Müsli till frukost har jag fortfarande, fast hemmagjord på nötter, linfrö och kokos. Och vem gillar inte äggröra med bacon och svamp som helgfrukost? Vi har börjat leva lyxliv.....

Nää, hej och hå. Hoppas detta är en levnadsstil som jag lyckas hålla, för jag mår bra.
När jag väl får in motionen också kommer jag nog bli ännu lyckligare.

Ha en bra dag!
Nu ska vi iväg och titta på en drömgård.

Puss och kram!

MM




2 kommentarer:

  1. LCHF:ar också, men kör faktiskt lite morötter och ett äpple i maten ibland. Väger även allt jag äter, annar går jag inte ner :(

    SvaraRadera
  2. Usch vad jag känner mig kass nu.
    Men jag kommer tillbaka.
    Vill fira nollan i ny stl.
    SIS

    SvaraRadera