måndag 2 juli 2012

Två veckor kvar att jobba.

Nu börjar jag min nedräkning.
Dagarna går fort så jag har ingen större oro att det ska vara tungt.
Sommaren har kommit, poolen är uppe och vi har byggt Fort Polka för Kondos skull. (Kanske framförallt för vår skull och de stackars hundar som går förbi vår tomt och blir utskällda.)
Så det känns bra att vi avfärdat en risk för översvävande stor schäfer möter lite pudel, eller andra hundar.
Däremot har vi fortfarande ett avdelat boende för hundarna när vi inte är hemma. Kompostgaller och grindar delar av vårt hus och tomt och beslutet hänger tungt över oss. Vi kan inte hålla på med oron att hundarna kan drabba ihop igen. Framförallt när vi inte (Stefan och jag) är hemma hela dagarna. (Sommarlov)
Frodo är gammal. Han har ledvärk och när vi alla är i trädgård en härlig dag, ligger han där inne på sin matta. Visst han kommer upp och han kan lägga sig men det är stelt och jobbigt och när vrålåket Kondo kommer springande för att störa honom så far stackars Frodo upp, för att ligga ner är ju visa underlägsenhet. Suck. Med ett par stela staplande steg lägger han sig ner igen för att bli störd ytterligare en gång, så vi får huta åt Kondo.....
Nu är jag inne på djupa tankar men vad har jag för rätt att bestämma över liv och död?
Att jag är Frodos ägare betyder förmodligen det men det är ett svårt belut och även om jag aldrig vill uppleva en sjuk hund som man ständigt försöker att må bättre, tänker jag på vad jag håller på med nu.
Killen har ont och egentligen går jag bara och väntar på nästa bakslag. Öronen kliar på honom igen (förmodligen kvalsterallergi med rådet ta bort alla mattor, men då kommer han ingenstans med sina ömma leder!)
Det är mänskligt att försöka hjälpa och rädda för allt vad man kan, men man får inte heller glömma att hundar är inte människor. De blir inte 75-80 år gamla och de tänker inte som vi, även om vi vill tro det. Vad är humanast (hundmanast) för dem? Vi får prata vidare här hemma om detta. Och framförallt kanske titta in i min bäste väns ögon. Tycker han det är dags?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar