söndag 23 oktober 2011

Var tar tiden vägen? (Filosofiska MM)

Tiden går så fort. När började man tycka det?
Jag minns när man var liten att tiden gick såååå långsamt.
Det blev ju aldrig julafton någon gång och sommarlovet var alltid långt borta.
Berodde det på att man levde mer i nuet och kunde inte uppskatta det lilla på en vardag? Även när det väl var julafton eller sommarlov tyckte man ändå tiden var långsam.... Eller var det en dröm man invaggades i, som man som vuxen har blivit byrskt väckt i?
Njaa, drömmar har jag fortfarande (jag tror jag är lite vuxen... :)) men kan det vara att man har och tar mer ansvar nu?

Som barn ska man längta, som förälder vill man tillgodose sitt barn så gott man kan. Men ibland undrar jag om det inte går för långt.

Det är ok att barn har tråkigt ibland!

Man behöver inte sysselsätta dem till 100% för jag tror de fortfarande drömmer och längtar och tycker tiden går långsamt.
Oavsett om man kör dem till höger och vänster dag ut och dag in, håller vi ganska hårt på att det är viktigt att inte alltid har något inplanerat. Man ska kunna sätta sig ner och ha tråkigt.
För oftast börjar fantasin vakna till liv när man har tråkigt och så är de igång.... :D
Jag tror det är en bra träning att träna hjärnan att hitta på annat än "vad som är inplanerat".

Mina ungar gnäller att de har tråkigt ibland. Den yngre har lättare att få igång fantasivärlden i lek (bara tråkigt det blir så stökigt men städning efter sig är också ett tidsfördriv, fast oftast får man påminna...) medan den äldre går mer in i fantasivärlden via bok/dator/pyssel.

Att jag börjar fundera på detta nu är för att Stiffe är i Japan och jag "kör bussen" själv en längre tid.
Vi är annars bra på att dela upp de dagliga händelserna och får vardagen att svischa förbi snabbt, men som ensam, jisses, jag hinner knappt inte med!
Då känns det skönt att ungarna accepterar att "bara vara hemma". Iofs försvann Lipp till kompis och sov över men Elle sitter nöjt på golvet och pimpar sina bilar med etiketter och tuschpennor. :)
Vi har härliga ungar som har tråkigt ibland och det är ok. Jag har inte ett dugg dåligt samvete. :D

Det fina med att vara gräsänkling är att ungarna får hjälpa till mer hemma. Det är så lätt att bli irriterade på slängda grejor överallt och till slut plockar man upp dem själv, men nu har jag faktiskt inte tiden att göra det. Nu får kidsen ta mer ansvar och hjälpa till mer. Det är tufft med fritis sysselsättningar (fotboll, karate och scouter), klassdisco, fotbollskval, två stora hundar som tappar päls (Det känns så!) och en katt hemma, en sjuk fisk som behöver vattengymnastik två gånger om dan :D, filter rengöring i två dammar, dammsugning pga en jäkla massa päls, tvätt (inte blir det mindre av sporterna) och så måste vi äta någon gång.

Men som sagt jag får hjälp, Elle är duktig på att städa undan ( med en del påtryckningar, fast inte på sitt eget rum, där har jag skygglappar just nu.) Lippan har lagat en del mat och vi hjälps alla åt med diskmaskinen. Läxorna sköter de med eget ansvar (gör de hela tiden) och snälla klassföräldrar har hjälpt till med skjuts när tiden inte gått ihop. Tvätthögen växer men vi pratar om var det krisar mest. (Ser ni Elliot med olika strumpor vet ni varför.... )

Men det löser sig. Tiden går som sagt fort och de stora förlorarna denna veckan är hundarna. De får bara rundor på helgen. Jag är så trött på kvällar så det får bli toalett i trädgården och morgnarna får jag inte ihop att gå två rundor. (de är för starka för att gå med dem tillsammans)
Så nu ska jag göra deras dag.
En härlig söndagsmorgonrunda x2 med otroligt glada hundar. :)

Sen får jag se vad denna dagen ger mig. Är sugen på att fixa till staketet eller en ny rabatt. Varför bara "göra måste grejor"? Jag har massor med tid och framförallt energi.... nu på morgonen... Jag tränar också hjärnan för jag har lite tråkigt just nu och min fantasi är det inget fel på. Den är tränad sen barnsben och tar aldrig slut... :D :D :D Hoppas jag ger det vidare till mina ungar för jag är tacksam att mina föräldrar lät mig ha tråkigt när jag var liten. Även om jag förmodligen hade mer fritidaktiviteter än mina andra syskon, minns jag med glädje när jag satt och grävde i åkern efter porslinsbitar och fantiserade, eller cyklade upp till kattungarna på pappas jobb. En härlig barndom som jag minns med glädje i hjärtat.

Ha en bra dag gott folk och förlåt Lena och Åsa, jag har inte hunnit komma med kakorna än heller... :)

Mvh MM

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar