lördag 13 augusti 2011

Det närmar sig!

Jag har ju lite borderline varning för även om jag längtar till Holland så tycker jag det är skit jobbigt också.
Mycket ska fixas innan resan och det är skitsaker egentligen men jag blir så orolig.
Det måste städas och handlas till husvakterna. Vi bör klippa gräset innan vi sticker så inte mor och far får för sig att göra det. De får tillräckligt med jobb med Elliot, han kan prata sönder vem som helst. :D
Kommer det att gå bra med firrarna? Tänk om det blir strömavbrott!
Nej, nu flippar jag ut igen: Det löser sig!
Man kan inte ha ständig kontroll. Fast det handlar inte bara om kontroll.
Jag är skraj för förändringar och älskar rutiner. Allting ska ha sin lilla gång dag ut som dag in, då är jag som mest avslappnad. Fast då gnäller jag att det är tråkigt. (Asgarv!) Boooorder......
Jag har en del och jobba på men tack och lov har jag blivit bättre med åren.
Så hinner vi inte klippa gräset, låt det växa! Vi tar det när vi kommer hem.
Skulle strömmen gå, då får man sätta på den igen. Glömmer vi köpa toapapper, låna av grannen.
Allting behöver inte vara perfekt bara för att jag inte vill vara till besvär.
Vi är inte mer mänskliga än att man kan glömma och missa. (Peptalk till mig själv för jag vet att jag kommer att springa runt och vimsa ändå....)

2 koi har flyttat hemmifrån igen. Spot och Dainichin. Stefan passade på att mäta dem och Spot hade nått 60 cm strecket och Dainichin var 57 cm. Fast hade man tryckt till magen lite på Dainichin hade hon nog varit 60 cm hon också. (Asgarv igen!) Vilken klumpkoi. :)

 Så nu har Jaws förlorat sin kyssekoi igen och jag såg hon försökte småhångla med Pepita. Fast där blev hon nobbad. Pepita la in backen direkt och ville inte ha kärlek.
Fast det handlar nog inte om kärlek i deras värld. Jag antar att Jaws vill visa sin dominans och nu har vi stört gruppen igen och hon behöver påminna om sin rang.



För även om vi hade en skön känsla i utedammen tidigare så händer något positivt varje gång vi flyttar bort någon fisk. Visst belastningen minskar men det känns som om de som har varit mer avvaktande kommer fram mer och är inte lika rädda. Vi har varit med om det tidigare när fisk har flyttat bort och märkt att det ofta blir ett annat lugn i dammen. En förändring i gruppen kanske gör så att platserna ruckas och då provar man lyckan med mat? Eller är där mindre störobjekt runt omkring som inte skräms lika mycket?
En som har lyft sig är Dragonfly, vår Omosako showa. Showas brukar vara tillbakadragna och inte lika lätta att få handtama men jag har märkt att han står gärna sidan om Jaws och Pepita och tigger mat på samma led.



Vad Mr B har sin plats vet jag inte. Han ser inte bara lite korkad ut han beter sig lite korkat också. Han precis som Kono Hana är i en helt annan värld. (Eller damm.)
Kono Hana som jag trodde skulle vara aspirant till ny kyssekoi till Jaws pga sin storlek är inte alls intressant av Jaws. Det är lika villkor där. Kono Hana skiter fullständigt i henne också och går sin egen väg. Fast ibland blir hon överkörd av Jaws likt en bulldozer. Det ser verkligen roligt ut eftersom hon ofta ligger mer eller mindre på rygg när hon äter. Så de verkar inte se varandra eller veta om varandras existens. Lustigt. Säkert nåt koisnack imellan de två som vi inte förstår. :)

Nej, nu ska jag ut och ge de frukost. Idag står det på menyn: Royal Mix och till efterrätt: Silkespuppor.



Ha en bra dag!

//MM

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar